Jag tror inte man läser bloggar för att se bilder på sniglar. Nä. Jag tror inte heller man bloggar för att sprida snigelfotografier. Men. Man brukar prata om att ge en rättvis bild av ens vardag, ups and downs, fint och fult. Nu råkar det vara så att mitt junialbum kryllar av snigelbilder. Med det blöta väder vi har haft så har snigelsafari blivit en daglig aktivitet jag delar med James. Trädgården kryllar av dem. De svarta och bruna skogssniglarna tar jag inga bilder på, de äcklar mig något otroligt. Mängden och hastigheten de växer på är ju skräckfilmsmaterial. Men de här med de söta randiga skalen och långa antennerna känns som tagna ur en barnbok. Mitt i allt det gulliga och barnvänliga ska jag dock erkänna att jag kom på mig själv med att googla bilder på sniglar dränkta i vitlök och persilja. Onda avsikter? Jag mins att mamma en gång bjöd på "falska sniglar" när jag var liten. Gjorda på champinjoner. Någon annan som testat det?
Haha! Emma - snigelfotografen!
ReplyDeleteDet lustiga är att jag gick och spanade efter sniglar hos svärföräldrarna i skärgården i helgen. De har nämligen invaderats av "mördarsniglar". En bild på en sådan skulle du minsann ha i ditt junialbum ;-)
That's my name :) Usch mördarsniglar är bara för vidriga. Vad använde ni för bekämpningsmetod mot dem? Giljotin?
ReplyDelete