Oj, oj vad vi kämpar nu James och jag. Varje morgon skiljs vi åt på förskolan, han sträcker upp armarna mot mig och börjar gråta. Jag säger ett glatt (låtsas) hej då, vänder om och går. Jag vet att han kommer över det under dagen och när jag hämtar honom vill han stanna och leka mera. Men han vet inte det. Det är så svårt att vända honom ryggen när han tittar på mig och undrar varför jag går ifrån honom istället för att plocka upp honom i famnen. Är det någon av er som varit i samma sits och har något råd för hur man lämnar utan tårar?
åh, jag nästan grät när jag läser det. Förstår precis, och har absolut inga råd förutom att hålla fast vid de resonabla tankarna du redan har. hua. bävar inför dagen..
ReplyDelete