om en utmaning

Det började med ett handslag på nyårsafton. Det kändes ouppnåeligt och möjligt på samma gång. Lång tid på sig att komma i form. Ja jag var extremt ur form då i januari. Detsamma kan nog sägas om månaderna som följde. Jag testade olika träningsappar på telefonen och började sätta igång att träna intervaller, mycket gå och lite, lite springa där emellan. I början av sommaren hade jag fortfarande inte sprungit mycket längre sträckor än 3-4 km. Det gick väldigt tungt och jag fattade inte varför det aldrig lossnade och gick lättare. Då tränade jag löpning 2-3 gånger i veckan. Det började kännas mycket tveksamt om jag skulle kunna ställa upp på Midnattsloppet den 18 augusti. Jag var hos mina föräldrar i en vecka och min mamma som lätt orkar en halvmil fick agera draghjälp. Så genom att ta rygg på en 60-åring i det mest backiga motionsspår jag stött på lyckades jag springa mina första 5km utan att gå. Efter det vände det äntligen. Jag hade lyckats bevisa något för mig själv och kände att jag redan klarat utmaningen, eftersom målet trots allt var att börja springa regelbundet och inte att få någon speciell tid på något lopp. I lördags kväll var det i alla fall dags. Då hade jag som mest orkat 8km men med några gångpauser. Det var pirrigt och nervöst att gå och vänta hela dagen. Jag tror jag spände mig så pass att jag fick kramp under ena foten. Vi åkte in till Zinkensdamms idrottsplats och sen ställde jag mig i ledet bland tusentals andra. Det var vi i grupp 7A som lite skamset stod och väntade i sista startgruppen. Startskottet gick och omedelbart fylldes jag av ett lyckorus. Att vara omringad av så många andra löpare, både de ivriga som minsann skulle visa något och de lite tröttare som man ödmjukt men glatt kunde springa om. Jag lyssnade på spellistan som lite hastigt hade tillkommit under dagen. Musiken skapade min egna lilla värld och mitt soundtrack passade så bra då jag passerade upplysta gatuhörn, nöjesfält och kyrkor. Jag gjorde high five med berusade krogbesökare och vinkade till artisterna som spelade utmed banan. När det var två kilometer kvar kändes det som jag bara rusade fram med hjälp av alla endorfiner. Och när målet var i sikte kunde jag öka ännu mer. Det gick så mycket bättre än jag någonsin vågat hoppas på och det var nog just folkfesten och att springa i grupp som gjorde det möjligt. Jag har i många år drömt om att kunna springa ett 10km lopp men aldrig kommit igång med löpningen ordentligt. Nu kan jag säga been there done that och den känslan ska jag njuta av länge! Igår anmälde jag mig till nästa tiokilometerslopp, nämligen Sicklaloppet den 8 september. Om någon vill testa min spellista så finns den här. Ett par låtar som gav mig extra mycket kraft var de här:

Starten:


Mitten:


Målet: