Oj tre veckor har redan gått sedan den där måndagen då jag plötsligt blev mamma. En månad tidigare än beräknat och dessutom dagen före min 30-årsdag. Jag fick troligtvis en släng av vinterkräksjukan och efter att ha kräkts häftigt gick vattnet. Sen kom värkarna med bara ett par minuter emellan och det blev till att kasta sig i bilen och skynda till sjukhuset. Aooouuuwww!!! Efter bara ett litet tag i förlossningsrummet sjönk bebisens hjärtslag och jag blev snabbt rullad in i operationssalen intill och nedsövd för ett akut kejsarsnitt. Jag minns bara att en kille som höll mig i handen hette Martin och att det stod en väldigt andfådd kvinna bakom mitt huvud. Sen vaknade jag upp nedbäddad i en säng med morfin in i armen. En röst berättade entusiastiskt att jag fått en son och där i dimman stod min man och ett skrynkligt litet ansikte jag aldrig sett förut. Vi fick stanna på BB i fem dagar och jag kände mig som överkörd av en ångvält på grund av snittet på magen men det gick snart över. Vi tog kort på varenda liten vinkel och kroppsdel på lilla James som såklart var det sötaste vi sett. Vi har haft en ganska tuff tid med alldeles för lite sömn och hormoner som gjort mig gråtfärdig stup i kvarten, dessutom gick inte James upp i vikt som han skulle så det var dagliga besök på sjukhuset för att väga honom. Nu är svärföräldrarna på besök och skämmer bort oss och jag fick äntligen tid att blogga lite. Kan säkert bli rätt glest mellan mina inlägg framöver eller också kommer jag blogga som aldrig förr när James mat- och sovklocka tillåter. Här är första bilderna på mini-me!
Lugn och ro...
Första badet i handfatet.
Redo för första utflykten i björnoverallen som mormor sytt.
Kan ju inte vara glad jämt.
Poserar som ett proffs.
Storasyster Vera delar med sig av husses knä.
