Vad händer egentligen där emellan? Ibland känns det som man bara hann att blinka en gång så var det dags igen för en sån där daglig rutin. De där rutinerna som ska vara nyckeln till all härlighet. Här är det lite kaos på den fronten just nu. Jag springer med barnvagnen till dagis mer och mer försenad för varje dag. Den snabba nattningen har bytts mot protester och spring upp- och nedför trappen. En tvååring som fortfarande vaknar v-a-r-j-e natt. Föräldrar som diskuterar metoder hit och dit men aldrig har den där orken att verkställa och ta fighten i ett yrvaket tillstånd. Men snart måste en plan sättas i rullning helt klart. Att inte ha haft oavbruten nattsömn på över 2,5 år (om man räknar med graviditetens alla toabesök och sömnsvårigheter), det kan ibland kännas som man utsätts för någon tortyrmetod som sakta maler ner en i smulor. Det är ett under att man inte sitter och vaggar i ett hörn med tom blick! Så ja, då var dagens klagovisa sjungen. Imorgon känns det alltid bättre.
