family time

Vi har spenderat en långhelg i England och träffat familj och vänner. Då ingår blöta boxerpussar, kusinkramar och lek i trädgården. Vi har såklart också ätit fish'n chips, beställt fantastisk indisk mat och proppat oss fulla med svärmors shepherds pie. James har fortsatt prata mest svenska med alla där borta även om han förstår precis allt de säger. Ibland var det dock en lättnad att de inte förstod vad han sa. Barn kan ju vara lite för ärliga ibland! I förrgår pekade han till exempel på en man i mataffären och sa titta mamma, det är ett monster där! Tack min son. Mamma är så bra på att hantera dessa situationer.

vad som händer på två år

Nu är han ingen bebis längre utan en pojke mitt i trotsåldern, även kallad the terrible twos. På plussidan är att han kan uttrycka sig med meningar som "Jag älskar dig mamma" och på minussidan att han helst av allt bara vill säga "bajs, bajs, bajs". Speciellt till alla vi går förbi i affären. Han är som lyckligast när han får klippa gräset med pappa eller när vi bygger torn och tågbanor tillsammans och tittar på Pingu. Hoppa och klättra är inte heller så dumt. Och mest olycklig är han (och vi) när han vaknat vid 3.45 på natten eller blivit väckt från sin middagslur. Då byter han ut ordet bajs mot näe och inte. Att han en gång i tiden bara ägnade sig åt att sprattla med benen, sova och äta har man helt glömt bort. Jag hittade just det här bildbeviset.

det där med tajming

Source: flickr.com via Emma on Pinterest

I fredags skulle vi åkt till en varm strand och njutit av semester i en vecka. Dagen innan hämtade jag hem en febrig kille från dagis där det cirkulerat vattkoppor i två veckor. Uh oh. Jag ringde sjuksköterskor och resebolag och började sakta acceptera vad som hände. Vi skulle bli tvungna att ställa in. Det är såklart flygförbud med vattkoppor och om de skulle bryta ut när vi var iväg så riskerade vi att inte få åka med flyget hem. Jag såg en ilsket röd prick på James lår som fått rollen att sabotera hela vår resa. På fredagen gick såklart febern över och vi hade en mycket pigg son utan vattkoppor att underhålla när regnet öste ner utanför. Men vi klurar just nu på en plan B, något i stil med barnvakt och sistaminutenresa. Och vips så tittade solen fram!

helgen

Vilken fin och varm helg vi haft. Det blev massor med trädgårdspyssel och utomhusmåltider. Mina två grabbar gick på rad med skottkärror i olika storlekar  och flyttade delarna av en nyfälld tall. Och jag tog sovmorgon och vaknade till en så fin och fortfarande så ny känsla, att vara någons mamma! Synd bara att inte min egen mamma var närmre så vi kunde fått dela en tårta.
Som en kontrast till alla gulliga blommor kan jag även tillägga att den här helgen har någon kommit i kiss- och bajsåldern. Jag trodde vi hade långt kvar tills dess. Vi satt och käkade på restaurang med en son som bara sa bajs, bajs, bajs. Han skrattade dessutom hysteriskt så det smittade av sig på föräldrarna. Det känns som ett hopplöst läge, om man skrattar så uppmuntrar man och om man blir arg och säger ifrån förstärker man också hur laddat ordet är. Tips?

morgon och kväll

Vad händer egentligen där emellan? Ibland känns det som man bara hann att blinka en gång så var det dags igen för en sån där daglig rutin. De där rutinerna som ska vara nyckeln till all härlighet. Här är det lite kaos på den fronten just nu. Jag springer med barnvagnen till dagis mer och mer försenad för varje dag. Den snabba nattningen har bytts mot protester och spring upp- och nedför trappen. En tvååring som fortfarande vaknar v-a-r-j-e natt. Föräldrar som diskuterar metoder hit och dit men aldrig har den där orken att verkställa och ta fighten i ett yrvaket tillstånd. Men snart måste en plan sättas i rullning helt klart. Att inte ha haft oavbruten nattsömn på över 2,5 år (om man räknar med graviditetens alla toabesök och sömnsvårigheter), det kan ibland kännas som man utsätts för någon tortyrmetod som sakta maler ner en i smulor. Det är ett under att man inte sitter och vaggar i ett hörn med tom blick! Så ja, då var dagens klagovisa sjungen. Imorgon känns det alltid bättre.

vård av (friskt) barn

I morse valde vi att vända i dörren till dagis när vi hörde att nästan en tredjedel av barnen låg hemma med kräksjuka. Den slipper vi gärna om det inte redan är försent. Jag skjuter fram jobbgrejerna till ikväll istället och ska försöka hålla jämna steg med den där James. Jag inser att vår tomt borde snarare förvandlas till lekplats än den där vackra torparträdgården man fantiserat om. Fast å andra sidan älskar han ju att kratta...hmm...trädgårdsland?

james dag

På dagis hade de gjort en krona som förstås följde med hem.

James assisterade vid tårtbaket men smaka på den vägrade han!

Han applåderade och sa bra mamma när jag gått varvet runt med gräddslickepotten.

Älskade Musse dök upp i flera av paketen.

Tvåårsdagen gick alldeles för fort men på söndag firar vi igen!

sol i sinne

Vaknade arg som ett bi efter alldeles för lite sömn. James var vaken ett bra tag inatt och ville gå omkring från rum till rum. Vi blir tokiga på honom, hur kan man vara så pigg mitt i natten? Han smälte dock mitt iskalla ansikte redan under den tidiga frukosten och sen har jag lett resten av dagen. Han är för söt för att vara arg på med alla nya ord och meningar som bubblar fram. Inget mera kräks idag (peppar peppar) och solen tittade in så fint på oss. Sen fick jag en siesta på två timmar efter lunchen och om ni visste vad det kan betyda mycket för en trött och sliten mamma. Nu har jag laddat batterierna för att orka en sista vabbdag den här veckan.

den långa vägen hem

Ungefär vid halv fyra har vi parkerat vagnen i garaget och börjar den långa färden uppför våra trappor. Här måste mamman plocka fram allt tålamod och lugn hon kan hitta eftersom det går så långsamt och är så kallt ute. Lösningen att bära honom under protest försöker vi spara till särskilda tillfällen. Vi räknar stegen. Ett, tå, te. Jag fortsätter fyra och James säger åtta, jag fem han åtta, jag sex han åtta osv. Har ni också en favoritsiffra? När första trappen är avklarad gör han alltid en avstickare ut i snön och jag försöker att inte tänka på den där kaffekoppen som väntar inne i värmen.

resan

Igår kom vi hem från England där vi umgåtts med familj och vänner i några dagar. Det var riktigt nära att vi fick ställa in på grund av sjukdom men med kropparna fulla av Panodil och nässpray kom vi iväg till slut. Vi är fortfarande inte riktigt friska men har haft lyxen att bli uppassade med god mat och gud vet hur många koppar te. Flygresan hem började bra med en sysselsatt och lugn James och slutade med en katastrofal landning då han vägrade sitta fastspänd i min mans knä. Han skrek som en stucken gris och det krävdes två vuxna att hålla fast honom. Som att brottas med en alligator ungefär. Ingen höjdare att vara "de där" föräldrarna, som inte får tyst på sin jobbiga unge! Trots detta har vi redan börjat planera nästa tur upp i luften. Ni kan ju hålla tummarna för att ni inte hamnar på det flyget.

Frukost som fyllde ut varje hörn av magen.

James flyttade in i kusinens skor. Han avgudade snällaste Josh.

Pyjamasmys med kusin Molly.

Kärlek.

Trifle, fruit cake, jelly, cheese cake, fairy cakes...

Se men inte röra, Morris!

Morris hade vuxit en hel del sen sist.

Morris och hans älskade älg.

När James fått nog av boxerpussar fick vi bygga en grind.

Står och funderar så här i några minuter. På vad?

Stora sammankomsten med vännerna. 12 vuxna och 8 barn hade vi hunnit bli nu.

James träffar Oliver som flugit över från Denver.

Vi träffade lilla Molly för första gången.

Jag blir förevigad av en treåring och James är cool men suddig även han.

vabbar

Ahh, dom finns i rött också?!

Vad är det här för storlek?

Wow, man får rätt snygga ben i dom här.

Hjälp? Nej tack, jag tittar bara.

Ännu en dag med sjuk son hemma. Fast hans energinivå är det inget fel på. Idag har han till exempel plockat ner och provat alla skor på hyllan.