Ett nytt år framför mig. Inledde det med kalas och stora förhoppningar. Samt diskbråck och lite andra krämpor. Men så går käre morfar bort, min morfar som klättrade i träd och energiskt åtog sig allehanda uppgifter i sin stora trädgård. Han lyckades avancera till otroliga 95 år. Tänk att få leva så länge, påta i trädgården, odla grönsaker, äta middag varje kväll med familjen, få besök av barnbarnen på helgerna. Han rökte handrullade ciggaretter som var så starka att de kunde fälla en elefant, kanske var det hans hemliga recept för att hålla sig frisk. Han fick uppleva så otroligt mycket, både på gott och ont. Han tvingades genomlida förlusten av två av sina barn och min mormor. Han fick uppleva elektricitetens och tv:ns etablering, han och mormor var en av de första som fick en telefon installerad i sitt hus. Han fick arbeta hårt på risfälten och uppleva riktig fattigdom och svält. I sorgen ser jag tillbaka på våra stunder tillsammans med både saknad och glädje, men framför allt är jag tacksam för att han lärde mig vikten av hårt arbete och att aldrig ge upp. Och att diverse krämpor bara är lite grus i skon när du vandrar fram i livet.
