sardinien

Här kommer bildberättelsen från vår minisemester på norra Sardinien. Vi bodde på Hotel dei Pini som ligger inbäddat i bukten och naturreservatet Porto Conte. Uppifrån luften sett är det en tjock grön matta av strandtallar. Men från bilfönstret ser vi även olivlundar och citronträd. Medelhavet, varför bor man inte här egentligen?

Vattnet var precis sådär turkost som man fantiserat om sedan man var liten.

En av favoritsysslorna, kanske i brist på annat, är ju att glo. Glo, viska och fnissa lite åt vad andra har för sig på stranden. Det var till exempel det där äldre paret som envisades med att ta med full snorkelutrustning 10-20 meter ut i det grunda vattnet just när det blåste som mest. Eller de som marscherade mot stranden med den uppblåsbara krokodilen när det var så gott som badförbud. Och den söta busslasten med engelska pensionärer som dök upp vid frukosten och hade med sig eget te.

På kvällarna tog vi taxi in till gamla stan i Alghero. Här bland gränderna var allt så himla gulligt och Italienskt. Big girl panties som hängde på tork och små gummor som konverserade ifrån sina fönstergluggar. Vi var dock för hungriga för att gå i butiker eller upptäcka staden. Vi gick till den gamla stadsmuren där det ligger fullt med restauranger som erbjuder fantastisk utsikt och solnedgång.

Jag ler. Men egentligen håller vi på med den där traditionella "vilken-restaurang-ska-vi-välja-jag svälter-ihjäl-grejen" och börjar bli på dåligt humör. Man sneglar på de där menyerna och går och går. Man frågar varandra och ingen vill vara ansvarig. Till slut får någon äntligen nog.

Vi testar lokala viner, inte direkt medvetet men här produceras så mycket vin att de är i stolt majoritet på många menyer.

Parma och melon, check!

Svalor som flyger runt och runt på kvällshimlen.

Underbar livlig och lugn stämning på samma gång.

Mjuk sand och pastellfärg på fötterna.

Lokalt öl, inte heller så dumt.
 

Prego! Vi avslutade en härlig semester med pizza och ett glas rött. Man får nästan inte vara i Italien om man inte får i sig det här. Man kan gott undvika pizzan La Americana dock som har pommes frites på.

Nu är det dags att försöka bli vän med det mulna junivädret här hemma i Sverige igen.

hur gick det sen?

Så det blev alltså inga vattkoppor efter allt drama och den inställda resan till Turkiet. Det blev några minst sagt lugna dagar här hemma då det kändes som vi sov i skift både natt och dag. Vi tog med James till doktorn förra tisdagen och fick istället konstaterat att det var streptokocker som härjade. Mina föräldrar erbjöd sig att ta hand om James så att jag och min man kunde åka iväg på vuxensemester istället. Vilken lyx. Vi hittade en resa till Sardinien och ett hotellrum med rätt antal steg till stranden, tio. Samma dag vi skulle resa iväg var det istället jag som låg med feberfrossa och djävulskt ont i halsen. Fick en akuttid hos läkaren och penicillin mot min halsfluss. Det var som om någon där uppe ropade Trevlig resa! lite sarkastiskt sådär. Jag pekade finger, svalde värktabletter och åkte mot flygplatsen. Som jag hade längtat efter just en sån här resa! Sol och bad. Lugn och ro. Att ligga helt stilla på en strand med en trave böcker, bra musik och ostörda tankar. När jag låg där dröjde det länge innan jag ens ville lyfta på en bok eller stoppa hörlurar i öronen. Istället lyssnade jag noga på vågorna som slog och studerade den där horisonten som om jag aldrig mer skulle få se havet. Jag var nöjd som en facebookstatus.

När jag till slut vågade släppa in läsning och musik i semestern njöt jag av följande storverk:

Bok - Malin från Skaftnäs av världens roligaste krönikör just nu, Malin Wollin. Jag skrattar så att magen skakar under min högmidjade bikini när hon berättar om bland annat småbarnslivet, så som det faktiskt går till om vi ska vara ärliga. Om du gillade Mia Skäringers "Dyngkåt och hur helig som helst" kommer du älska den här.

Låt - Boa Sorte / Good luck av Vanessa da Mata och Ben Harper. Det här är nog så somrigt och härligt som det kan bli. Jag har alltid velat lära mig portugisiska men när radion ekar med Michel Telos Ai se eu te pego så sjunger jag hellre med i den här låten, så gott det nu går.