den långa vägen hem

Ungefär vid halv fyra har vi parkerat vagnen i garaget och börjar den långa färden uppför våra trappor. Här måste mamman plocka fram allt tålamod och lugn hon kan hitta eftersom det går så långsamt och är så kallt ute. Lösningen att bära honom under protest försöker vi spara till särskilda tillfällen. Vi räknar stegen. Ett, tå, te. Jag fortsätter fyra och James säger åtta, jag fem han åtta, jag sex han åtta osv. Har ni också en favoritsiffra? När första trappen är avklarad gör han alltid en avstickare ut i snön och jag försöker att inte tänka på den där kaffekoppen som väntar inne i värmen.