About a week ago we spent some wonderful days in the Lake District. We were also in Manchester and London, but more about that next time. Lake District, also known as the Lakes, is located in Cumbria and the easiest way to get there is with a direct flight with SAS to Manchester. We rented a very blue Mercedes that took us between the rolling hills and the deep lakes. It’s more than four years since we were last here and the scenery is just as charming and fantastically beautiful as then. My old Canon accompanied me again and I knew immediately that we would have needed several more days to take in all the beauty that surrounded us. As you probably already knew, autumn is my favourite season and the Lake District is the quintessential place for autumn and all its wonderful hues. There is so much time, so much space for large and small reflections and most importantly opportunities for all of our culinary needs. Of course stilled our hunger with spicyThai food when we arrived in Bowness-on-Windermere, husband ordered Somtam (papaya salad) as usual, and I a hot noodle wok. After lunch we strolled around the small neighbouring village of Windermere and enjoyed the bright sunshine while locals sat on the outdoor terraces and warmed themselves with coffee, not tea.
We lived a few miles east of Bowness-on-Windermere; Linthwaite House is a small and charming hotel with magnificent views over Lake Windermere. Here we shared some cosy moments in front of the fireplace surrounded by English seniors. I think the typical age was 70 and my husband and I managed to lower it down slightly. We enjoyed a classic afternoon tea while the fog swept around outside and to my great joy, they could offer good gluten-free options for both breakfast and refreshments. The actual breakfast was a small chapter itself, it felt like an episode of Downton Abbey when we walked down the stairs and past the crackling fire. In the lounge the butler showed us to our table and we ordered from the a la carte menu. To be serviced by 3 very attentive waiters while we enjoyed the beautifully presented breakfast was perhaps a little over the top. But it was certainly a good meal.
Our planned hike up Scafell Pike was hampered by the weather, so instead we went to the children's writer and illustrator Beatrix Potter's Hilltop and Hawkshead and also poet and philosopher John Ruskin's Brantwood. Magnificent views awaited us around every corner and also heartily good food! We ended up in an old stable at Brantwood who served gluten- and lactose-free soups and salads. At Jumping Jenny the fire was lit, we warmed our cold hands around a cup of steaming hot tea and munched on a dark chocolate cake while the rain smashed against the windows. The surrounding area has a huge park where you can spend several hours getting lost and just below Brantwood lays Coniston Water framed by high hills and inaccessible mountains.
One evening we enjoyed a meal at Wild &Co., an intimate little restaurant which we had all to ourselves. Locally produced ingredients, a very nice bartender and a huge variety of beers made both me and hubby happy. The starter was almost too good to be true, it was almost top class. The remaining dishes were also good, though I can still remember how good the first course was. During the trip, I was impressed and surprised by how easy it was to get gluten- and lactose-free options, whenever we had a meal the staff was always happy and offered good options.
My vegetarian diet would soon be broken by a visit to The Wild Boar, a tavern that appealed with its own smokehouse and microbrewery. All meats are smoked lightly before the barbeque. Husband chose a boar chop and I chose an extra-large steak that was designed for my hungry company. When traveling with my husband I’m always expected to order an extra of everything and also some additional dishes. A hungry husband is not someone you want to hang out with :). When we were both satisfied, I focused mostly on the greeneries on my plate while husband made a "sacrifice" and ate of all the meat on my plate. If you ever are in these neighbourhood I would certainly recommend a visit to this place. The interior is so rustic with low ceilings, open fires, huge wild boar heads on the walls and a bathroom with very vintage vibes. Next time I'll tell you more about our visit at L'Enclume, Britain's best restaurant!
För någon vecka sedan tillbringade vi några härliga dagar i Lake District. Vi var även i Manchester och London, men mer om det nästa gång. Lake District, även känt som the Lakes, ligger i Cumbria och enklast att ta sig dit är direktflyg med SAS till Manchester. Vi hyrde en liten knallbå Mercedes som tog oss fram mellan de böljande kullarna och de djupa sjöarna. Det är mer än 4 år sedan vi var här senast och landskapet är lika charmerande och fantastiskt vackert som då. Min gamla Canon fick följa med även denna gång och vi kände genast att vi skulle behövt flera dagar till för att kunna ta in all skönhet. Som ni säkert redan vet så är hösten min favoritårstid och Lake District är själva sinnebilden för höstens alla underbara nyanser. Här finns det så mycket tid, så mycket plats för stora samt små funderingar och utrymme för reflektioner och förstås alla våra kulinariska behov. Naturligtvis så stillade vi vår hunger med het thai-mat då vi anlände till Bowness-on-Windermere, maken beställde som vanligt somtam (papayasallad) och jag en stark nudelwok. Efter lunchen strosade vi runt i lilla grannbyn Windermere och njöt av strålande sol samtidigt som lokalborna satt på uteserveringarna och värmde sig med kaffe, inte te.
Vi bodde några km öster om Bowness-on-Windermere, på Linthwaite House som är ett litet charmigt hotell med vidunderlig utsikt över Lake Windermere. Här delade vi några mysiga stunder framför brasan omgivna av engelska pensionärer. Jag tror att medelåldern var 70 och maken och jag lyckades dra ned det lite. Vi njöt av en klassisk afternoon tea medan dimman kröp omkring utanför och till min stora glädje kunde de erbjuda bra glutenfria alternativ till både frukost och fika. Själva frukosten var ett litet kapitel för sig, det kändes som ett avsnitt av Downton Abbey när vi strosade nerför trapporna och förbi den sprakande brasan. I salongen väntade hovmästaren som visade oss till vårt bord och tog emot vår beställning från a la carte menyn. Att bli uppassad av 4 servitörer medan vi åt den vackert presenterade frukosten var kanske lite over the top. Men det var i alla fall gott.
Vår planerade vandring uppför Scafell Pike hindrades av vädret, så istället åkte vi till barnbokförfattarens Beatrix Potters Hilltop och Hawkshead samt poeten och filosofen John Ruskins Brantwood. Storslagna vyer väntade oss runt varje hörn och likaså god mat! Vi hamnade i ett gammalt stall på Brantwood som serverade gluten- och laktosfria soppor och sallader. På Jumping Jenny var brasan tänd, vi värmde våra kalla händer runt en kopp rykande hett te och mumsade på en mörk chokladkaka medan regnet smattrade mot fönsterrutorna. I omgivningarna finns en enorm park där man kan tillbringa flera timmar med att vandra sig vilse och precis nedanför Brantwood ligger Coniston Water som ramas in av höga kullar och svårtillgängliga berg.
En kväll åt vi på Wild & Co, en intim liten restaurang som vi hade helt för oss själva. Lokala råvaror, en väldigt trevlig sevitris och ett enormt utbud av öl gjorde både mig och maken nöjda. Förrätten var nästa för bra för att vara sann, den var nästan av toppklass. De resterande rätterna var också bra, men jag kan fortfarande minnas hur god förrätten var. Under resan så imponerades jag av hur lätt det var att få gluten- och laktosfria alternativ, var vi än åt så var personalen alltid tillmötesgående och fixade ett väldigt gott alternativ.
Min vegetariska diet skulle dock snart brytas av ett besök på The Wild Boar, en krog som lockade med eget rökeri och mikrobryggeri. Allt kött röks lite lätt innan det grillas, maken slog till på en vildsvinskotlett och själv valde jag en extra stor biff som var ämnad till mitt hungria sällskap. När man reser med min man så förväntas jag alltid beställa en extra stor portion av allt och dessutom någon extra rätt, han är känd för att aldrig bli mätt. Och en hungrig make är inte någon man vill umgås med :). Nu blev vi båda mätta och belåtna, jag fokuserade mest på det gröna på min tallrik medan maken "offrade" sig och tog min köttbit. Om ni någonsin har vägarna förbi denna krog så rekommenderar jag verkligen ett besök. Interiören är så rustik, lågt till tak, öppna brasor, enorma vildsvinshuvuden på väggarna och ett antikr badrum. Nästa gång ska jag berätta mer om vårt besök på L'Enclume, Storbritanniens bästa restaurang!
