Tillbringade fredagskvällen i sällskap av Damernas, en flaska champagne, ostsnittar och Marabou Schweizernöt. Har varit en smått hysteriskt vecka med för mycket att göra och med ännu mera kvar. Därför lämnade D mig ifred för att jag ska kunna koncentrera mig på att slutföra FVs broschyr, logistiktentan och artikeln för nya jobbet. I torsdags var projektledaren från FV här nästan hela dagen och vi gick igenom annonserna. I fredags fotograferade jag för tidningen mellan 9 -18. En lååång dag som sedan avslutades med några behövliga telefonsamtal med nära vänner. Jag var lite groggy och svamlade säkert på en hel del, bland annat fick du ju höra om fördelen med min nya concealer och nackdelen med vanligt täckstift. Jag hoppas du tog åt dig av den jätteviktiga informationen ;) I lördags pratade jag med mamma och pappa som befinner sig tiotusentals mil härifrån bland somtam och tom yum goong. Mamma har verkligen supervibbar när det gäller sin dotter. Hon frågade om jag mådde bra med den där röntgenkänslan i rösten och till slut brast det för mig och gråtattacken var igång. Det kändes faktiskt skönt att få berätta om att jag har fått ett nytt jobb (tänkte vänta tills de kom hem) turistbroschyrarbetet som jag inte får skapa i lugn och ro utan att det alltid ska stressas från FVs sida och att jag har så svårt att tacka nej. Varför ska man alltid vara så j-kla duktig? Är jag så rädd för att alla ska tycka att jag är medelmåttig? Duger det inte med lagom? Jag antar att jag inte är ensam med de här känslorna. Nu ska jag rycka upp mig och fika med en kompis samtidigt som jag tänkte intervju henne för en artikel. Ja, jag vet, jag kan inte sluta att vara effektiv.
Later nyttigt att fa grata ut lite med mamsen, kan ju inte vara manskligt att ha sa manga grejer o intryck pa gang och inte paverkas eller bli stressmonster. Hoppas du kanner att det gar framat och att det blir lattare nar broschyrhindret ar overhoppat. Jag vet precis vad du menar med att lagom inte racker. Himla markligt, jag alskar ordet lagom egentligen men har valdigt svart for att kanna att det racker att prestera lagom eller bara tillrackligt. Jag gar omkring o tror att folk ska bli besvikna eller komma o saga att det har var inget bra, men det hander ju aldrig! Hur manga ganger har folk sagt sa till dig egentligen? Sakert inte pa manga, manga ar. Och skulle det handa sa ska man ju inte behova bryta ihop for det utan kunna vara sadar harligt avslappnad o saga Jasa vad trakigt, jag kan kanske gora pa ett annat satt da. Det ar verkligen irriterande att man egentligen vet precis hur man vill/borde vara men inte kan anvanda det i praktiken! kram
ReplyDeletevisst är det läskigt hur knäpp man egentligen är som går och tror att alla ska bli besvikna på en. så tänker man ju inte om någon annan, så varför skulle folk behandla mig så? ja, och om det skulle hända så måste man ju, som du säger, kunna ta det på ett bra sätt.
ReplyDelete